Redan några århundraden före vår tideräkning tillverkade man i Kina papper av material från växtriket, men det var araberna som började använda sig av linnelump omkring år 750 e Kr.
    Förr tillverkades allt papper i Sverige av gammal linne- och bomullslump men när efterfrågan på papper ökade räckte inte lumpen till och många gick över till cellulosabaserat material. I Lessebo Handpappersbruk höll man fast vid linne och bomull men utvecklade tekniken. Idag använder vi i huvudsak bomullslinters som är en fibermassa tillverkad av restfiber från bomullsplantans frökapslar.
    Massan mals och bearbetas först i holländeriet, sedan låter man fibrerna svälla för att ge papperet rätt egenskaper. Därefter tillsätts limämnen för bläckhållfasthetens skull. Den färdiga massan, mälden, tappas upp i ett förrådskar. Från förrådskaret leds mälden under spädning med vatten över ett sandbord, som samlar upp tyngre föroreningar, vidare till tillverkningskaret kallat kypen.
    Pappersarken tillverkas i en form, en träram med uppspänd metallduk eller väv i olika strukturer. Med en annan träram bestäms arkets format. För papper med vattenmärke används en form med en påsydd metalltråd i önskat mönster.
Arken får sin form genom att formaren doppar formen i kypen och lyfter upp en viss mängd mäld. Det här är ett viktigt moment som kräver stor yrkesskicklighet. Vattnet rinner genom formens duk medan fibern stannar kvar. Därefter tar guskaren hand om formen och arket vänds mellan filtar, det guskas och staplas i poster.
Den färdiga posten, etthundra ark, pressas i en över hundra år gammal hydraulisk press för att avlägsna ytterligare vatten. Nu tar läggstolspojken vid och skiljer de färdiga men fuktiga och mycket ömtåliga pappersarken från filtarna och lägger arken sida vid sida i en torkmaskin.
    Akvarellpappren är nu färdigt att användas. Övriga papper glättas mellan zinkplåtar. Detta gör papperet mindre strävt och ger det en blank yta som får pennan att glida lättare. Pappret granskas och rivs slutligen till rätt format.